Fastan är en gammal kristen praktik som kyrkan har levt med i nästan två tusen år. Den hör ihop med fastetiden – de veckor som leder fram till påsk – och har alltid handlat om förberedelse. Inte om att prestera. Inte om att straffa sig själv. Och inte om att samla andliga poäng. Fastan är istället en möjlighet att stanna upp och rikta sitt inre. Att justera hjärtats kompass – mot Jesus.
Varje gång du känner suget efter det du avstår från – mat, mobilen, vanan – blir det en påminnelse:”Just nu väljer jag Jesus före allt annat.”Inte som en prestation, utan som en längtan.Inte för att Gud kräver det, utan för att ditt hjärta behöver det.Fastan hjälper oss att påminna oss om vad som är vår djupaste källa till liv. Den avslöjar vad vi ofta vänder oss till för tröst, kontroll eller flykt – och bjuder oss varsamt tillbaka till Gud.Jesus är inte ett tillägg till livet.Han är grundstenen.Han är källan.
Fastan har alltid haft ett tydligt mål: påsk.Den förbereder oss för att återigen höra berättelsen om Jesu kors och uppståndelse – inte som något välbekant, utan som något levande. När vi saktar ner, avstår och lyssnar, får påskens glädje större djup.Fastan tömmer inte livet på glädje.